Svart och vitt i Libyen

Vad händer när smekmånaden är över?
Amnesty International och Human Rights Watch har båda rapporterat om godtyckliga gripanden, tortyr och avrättning av svarta. Trots att Libyen länge har haft en ganska stor svart befolkning finns det inga svarta i övergångsregeringen och det finns inga svarta i den ekonomiska och kulturella eliten. Staden Tawergha, en liten stad mellan hamnstaden Misrata och Gadaffis hamnstad Sirte, hade drygt 30 000 invånare men nu är den etniskt rensad. Tawergha förblev Gadaffi trogen ända in i det sista. Gaddafi skämde bort det svarta Afrika mera än arabvärlden och idag är landets svarta invånare lovligt byte. I de många nystartade tidningarna surrar det av rykten om bland annat svarta män som specialiserar sig på våldtäkt och säljer viagrapaket som de tidigare fått av Gaddafi.
Religiositeten har släppts fri. ”Omskolningen” för fångar som stod på Gaddafis sida består i att läsa Koranen från morgon till kväll. Omskolningscentrets ledare, Imam Haitem, vill att Libyen ska bli en modern, islamisk stat: ”Ungefär som Saudiarabien”, förklarar han (!).

Läs artikeln i New York Times: "Black and White in Libya”, eller läs den här, översatt i Tempus nr 44

Muammar Gaddafis uppgång och fall

Nyckfull och karismatisk, farlig och motsägelsefull, skrytsam, våldsam och fåfäng – detta är bara några av de epitet som kännetecknar den libyske ledaren, som nu utkämpar sin sista strid. I september tog han och en grupp unga officerare makten i en oblodig revolution. Under hela 70- och 80-talen var Gadaffi ökänd som en av den internationella terrorismens ledande sponsorer. Han var den förfärlige mannen bakom bombattentatet mot Pan Ams flyg 103 över Lockerbie i Skottland då 270 människor miste livet.
Men 2003 var han på väg att radikalt ändra relationerna med väst, framför allt USA. Usama bin Ladin var en gammal fiende till Gadaffi, han var rädd att bli attackerad och han behövde internationellt kapital för att rusta upp oljeindustrin. En viktig sak var att Libyen öppnades upp för satellit-tv. Folk började undra varför de inte hade samma välståndsnivå som andra oljeländer. När det började röra sig i andra arabländer startade folket ett uppror också i Libyen för att i verkligheten ta den makten som Gadaffi alltid hävdat redan låg i folkets och ”folkkommittéernas” händer. Samtidigt som hans säkerhetsstyrkor var snabba att krossa varje tillstymmelse till oliktänkande.

Läs artikeln i The Washington Post: ”The rise and fall of Libyan leader Moammar Gaddafi”, eller läs den här, översatt i Tempus nr 35 2011.

Vad är det som händer?

Förra decenniet kännetecknades av "kampen mot terrorismen". Den startade 2001 den elfte september då kapade flygplan flög in i de två tornen i USA.
Några få rika och mäktiga personer drivna av religiöst patos stod inte ut med vad de såg som en dekadent värld. Den stora Satan var USA.
Deras egna ledare i arabvärlden var också smittade och avvek alltmer från den rätta läran. Ledarna måste bort. Dessa få rika och mäktiga personer tänkte sig ta hjälp av massorna i länder som var i krig med USA. Det ledde till krig som i Irak och Afghanistan, många blodiga och lömska attentat men inga bestående förändringar.
Nu händer det däremot något. Nu är det "massorna" själva, utan ledare som vill störta sina ledare i arabvärlden och de lyckas på ett förbluffande sätt. Ben Ali och Mubarak har flytt med svansen mellan benen - dock tyvärr med resväskor fulla av stöldgods.
Jag undrar om Ghadaffi kommer lika lätt undan. Jag tror att det går för honom som för Ceausescu .
Vad beror det på? Delvis den ekonomiska finanskrisen som ledde till elände för vanligt folk i arabländerna och delvis den nya tekniken som gör det möjligt att snabbt sprida information och tips om hur man gör revolutionen från land till land.
Vad händer sedan? Nu har folket störtat sina ledare. Blir det många nya Irak? Eller kan man bygga demokrati på spillrorna av sekellångt tyranneri?
Några artiklar i Tempus som jag gärna rekommenderar:
vecka 3 2011: Arabledarna fruktar att revolutionsfebern sprider sig i hela regionen
vecka 4 2011: Stabilitet eller demokrati, det är den stora frågan
vecka 6 2011: Brödraskapets intentioner är oklara
vecka 7 2011: Mardrömmen är över; nu börjar drömmen