Kaos i ökensanden

I stora delar av Sahel söder om Sahara råder anarki. I Mali kämpar kuppmakare mot den förra regimens anhängare, och i norr har tuareger och islamister utropat en stat.
Det västafrikanska statsförbundet Ecowas regeringschefer samlades i ett katastrofmöte, därför att just Mali, som länge var en demokratisk förebild, hade förfallit i kaos. Två tredjedelar av ökenlandet kontrolleras inte av regeringen, och till och med i huvudstaden har kuppmakarna svårt att hålla ställningarna.
Det är inte bara Mali som har förvandlats till en häxkittel. Samma kaos råder i stora delar av regionen. Tuaregrebeller har i norra Mali utropat en egen stat kallad Azawad i samarbete med den islamistiska gruppen Ansar al-Din, som samarbetar nära med al-Qaida i Islamiska Maghreb. I stora landområden härskar banditgäng, som tjänar miljoner på kidnappningar och narkotika- och vapensmuggling. Ofta är det omöjligt att veta vem som är tuareg, terrorist eller bandit.

Det var just därför som maliska soldater lojala mot kapten Amadou Sanogo (bild vänster) gjorde en kupp 21 mars mot den mångårige presidenten, Amadou Touré (bild höger). De revolterade för att förbättra sin förtvivlade situation i kampen mot tuareger och islamister. Touré hade före kuppen beskyllt militären för ”oduglighet i kampen mot den islamistiska terrorismen.”
Men hittills har kuppmakarna bara uppnått motsatsen till vad de eftersträvade. Bara några få dagar efter det att Touré hade störtats, invaderade tuareger och Ansar al-Din-krigare städerna Gao och Timbuktu med terrängfordon och svarta fanor. De kontrollerar fortfarande dessa städer. I och med att den maliska statsmakten retirerade blev ett område i Sahara och Sahel, en yta fyra gånger så stor som Frankrike, helt oregerligt över en natt. Islamisterna rör sig sedan dess nästan obehindrat på en yta som sträcker sig från Tindouf i västra Algeriet till gränsen mellan Libyen och Tchad och i söder till norra Nigeria.
Övriga bilder: 3. Islamists near Timbuktu stand guard last month as they prepared to hand over a hostage from Switzerland och 4. Exempel på varutransport i norra Chad.

Läs artikeln i Der Spiegel: ”Disaster in the Sahel: Fighting in Mali Adds Chaos to Troubled African Region”, läs den här, översatt i Tempusnr 20 2012.

Turket vill ha ”Mellanösternunion”

I den trassliga härvan av uppror och revolutioner träder Turkiet fram som en enande kraft. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan är förmodligen den populäraste ledaren i hela Mellanöstern. Han har otvetydigt lyckats ställa sig bakom förändringens förespråkare i de arabiska upproren och revolutionerna. Turkiet erbjuder en vision om något som kan uppstå ur det tumult som kullkastat gamla antaganden och sanningar. För en region som var mäkta trött på sina impotenta ledare och deras eftergivenhet gentemot USA och Israel framstår Erdogan som oberoende och stark.
Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu talar stolt om att en axel mellan Egypten och Turkiet, två av regionens folkrikaste och militärt starkaste länder, kommer att ligga till grund för en ny regional ordning i vilken Israel förvisas till marginalen tills det har slutit fred med sina grannar.
Utöver alliansen med Egypten sluter Turkiet upp bakom revolterna, inte minst den i Syrien. Kanske en vision om en tidig version av Europeiska unionen för Mellanöstern: ekonomisk integration och politisk koordination. Kanske också visst mått av militärt samarbete.
Relationerna mellan Israel och Turkiet bröt samman när israeliska soldater dödade nio människor ombord på ett turkiskt fartyg som förra året försökte bryta Israels blockad mot Gaza. Syriens och Turkiet ledare talar inte längre med varandra.

Läs artikeln i The New York Times , ”In Riddle of Mideast Upheaval, Turkey Offers Itself as an Answer”eller läs den här, översatt i Tempus nr 39 2011.

Läs också i Turkish Forum ”Turkey Predicts Alliance With Egypt as Regional Anchors”.

Vad är det som händer?

Förra decenniet kännetecknades av "kampen mot terrorismen". Den startade 2001 den elfte september då kapade flygplan flög in i de två tornen i USA.
Några få rika och mäktiga personer drivna av religiöst patos stod inte ut med vad de såg som en dekadent värld. Den stora Satan var USA.
Deras egna ledare i arabvärlden var också smittade och avvek alltmer från den rätta läran. Ledarna måste bort. Dessa få rika och mäktiga personer tänkte sig ta hjälp av massorna i länder som var i krig med USA. Det ledde till krig som i Irak och Afghanistan, många blodiga och lömska attentat men inga bestående förändringar.
Nu händer det däremot något. Nu är det "massorna" själva, utan ledare som vill störta sina ledare i arabvärlden och de lyckas på ett förbluffande sätt. Ben Ali och Mubarak har flytt med svansen mellan benen - dock tyvärr med resväskor fulla av stöldgods.
Jag undrar om Ghadaffi kommer lika lätt undan. Jag tror att det går för honom som för Ceausescu .
Vad beror det på? Delvis den ekonomiska finanskrisen som ledde till elände för vanligt folk i arabländerna och delvis den nya tekniken som gör det möjligt att snabbt sprida information och tips om hur man gör revolutionen från land till land.
Vad händer sedan? Nu har folket störtat sina ledare. Blir det många nya Irak? Eller kan man bygga demokrati på spillrorna av sekellångt tyranneri?
Några artiklar i Tempus som jag gärna rekommenderar:
vecka 3 2011: Arabledarna fruktar att revolutionsfebern sprider sig i hela regionen
vecka 4 2011: Stabilitet eller demokrati, det är den stora frågan
vecka 6 2011: Brödraskapets intentioner är oklara
vecka 7 2011: Mardrömmen är över; nu börjar drömmen