Man måste börja ställa krav på att klimat- och miljöpolitiken i fortsättningen ska leverera nytta i förhållande till vad den kostar med tanke på att resurserna är begränsade.
För bara tre år sedan hade den globala uppvärmningen sin guldålder. Al Gores Oscarsbelönade film "En obekväm sanning" jagade upp människor överallt med sina varningar om en katastrofal framtid. Efter bara tolv månader hade ledande mäktiga politiker som "klimatkanslern" Angela Merkel och Tony Blair hoppat ombord på det gröna tåget. I december 2007 blev Australiens Kevin Rudd premiärminister genom att utnyttja klimatfrågan.
Idag har den gröna politiken ramlat ner på mer realistiska nivåer nästan överallt. Efter två ovanligt stränga vintrar i i USA och Europa och efter den omfattande ekonomiska krisen tycker väljarna inte längre att den globala uppvärmningen är den viktigaste frågan. Förra månaden kallade Kanadas premiärminister Stephen Harper klimatförändringen för en "bisak" till viktigare ekonomiska frågor och ställde in ett planerat klimatmöte med G20s miljöministrar. Angela Merkel strök utgifter för grönt utvecklingsstöd i de senaste budgetnedskärningarna och Barack Obama verkar ha svalnat inför planerna på att minska utsläppen och i förra månaden valdes Kevin Rudd bort som premiärminister på grund av sin gröna politik. Främsta orsaken till förändringen är att klimatpolitiken blivit skum och tueggad. Grön politik har blivit av med oskulden på många sätt sedan 2007. Biobränslen är den nya etiketten på vanliga gammaldags jordbrukssubventioner. De tyska subventionerna till solenergi är kanske det mest slösaktiga miljöprogrammet i hela världen.
Läs artikeln i Newsweek, "A Green Retreat", eller läs den här, översatt i Tempus nr 29/30 2010.
Läs också här på Climate Realists.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar