I går kväll hade TV2 partiledardebatt. Jag tittade på första halvan fram till klockan 21 men sedan fick det vara. Jag är klart mer intresserad av politik och samhällsfrågor i stort än TV-tittaren i allmänhet så jag frågar mig verkligen vilka det var som orkade följa hela debatten. Konkurrensen är stor med det otal trevligare sätt att fördriva kvällen på som andra TV-program, många har ju tillgång till ett otal antal kanaler, repriser i SvT-Play, hela utbudet av DVD-filmer, för att inte tala om Facebook och andra sociala medier. Eller läsa en god bok eller en bildande tidskrift. Jag tror att de som följer debatten är andra politiker men kanske främst mediafolk som har som yrke att skriva om och kommentera svensk politik. Men hur som helst, inte särskilt många. Inte tror jag att debatten sågs av många "vanliga" väljare. Nog om detta. Programledarna får godkänt men absolut inte mer, de lyckades aldrig få fram något oväntat svar, allt vad som sades var givet på förhand. Inte heller kunde de lyfta den gravallvarliga stämningen. I svensk politik finns inte plats för humor, inte numera i varje fall. Hela bunten partiledare såg gravallvarliga ut utom Lars Ohly och i viss mån Göran Hägglund. Övriga fem lade pannan i djupa veck och såg skyldiga ut inför motståndarlagets angrepp. Det gör inget bra intryck. Var fanns den uppsluppna glädjen i Alliansen inför valet 2006? Lars Ohlys ständiga småleenden gör säkert intryck på väljarna. En människa som ler är empatisk och kan inte ha fel, tror säkert många. Det bästa med Alliansens framträdande var enigheten som visades upp. Mona Sahlins ständiga men fåfänga försök att peka ut avvikande åsikter från enskilda partiet i Alliansen misslyckades helt. Sahlins försök att dölja den svaga sammanhållningen i sitt eget rödgröna experiment, med devisen "anfall är bästa försvar, var helt förgäves.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar