Stigmatiserande bokstavsdiagnoser

Den 5 maj kunde man läsa i Sydsvenskan en artikel med rubriken: Lång väntan på adhd-hjälp.
Den handlar om en kvinna som kallas "Ester". Ester är ensamstående mamma med tre barn.
Efter åtta år "gjordes en utredning" av hennes son. När läkaren hade konstaterat att sonen hade adhd kände hon igen flera symptom hos sig själv. Då, 2007, begärde hon en utredning av sig själv och då diagnosticerades hon "med vuxen-adhd". Hon fick adhd-medicin och kände sig bättre. Hon säger att innan hon fick medicin klarade hon inte av att stå i kö på Willys, med medicin kunde hon vänta lugnt i fyrtio minuter. Problemet med medicinen var att den gav henne mardrömmar. Därför gjorde hon ett uppehåll. Men i höstas fick hon svårt att sova, ville ha medicin igen, men nu var det svårt. Hon är nu mycket arg för detta. Att det ska ta så lång tid!
I en faktaruta i anslutning till tidningsartikeln som är skriven av Paula Rooth, kan man läsa att mellan 5 och 10 procent av alla barn i landet "har" adhd.
Det antas att 75000 vuxna i Sverige har adhd.
Några av kärnsymptomen för vuxen-adhd är koncentrationssvårigheter, rastlöshet, hyperaktivitet, impulsivitet, slarvighet och en tendens att lägga sig i andras samtal.
Jag tror att det finns betydligt fler som visar detta beteende. Själv har jag ibland svårt att koncentrera mig, hoppar mellan olika arbetsuppgifter, jag känner mig ofta rastlös om jag inte får planera mitt arbete, jag kan växla mellan mycket aktiva perioder och "latare", jag är mycket impulsiv (och kreativ) och lägger mig gärna i andras samtal (däremot tycker jag inte att jag är slarvig). Sådan är jag, men är jag så avvikande att jag måste stigmatiseras med "en diagnos". Vem har bestämt att vissa personlighetsdrag ska betecknas som sjukdom? Och att proppa i dessa människor medicin med biverkningar för att de ska hålla sig lugna i kön?
Vad är det som vissa läkare håller på med i vårt land?