För sex veckor sedan läste jag Ola Nilssons andra bok Änglarna. Änglarna är en fristående fortsättning på boken Hundarna från förra året, det hela ska bli en trilogi. Nu har jag läst Hundarna.
Jag håller mest med Eva Johansson om att ”bitarna fungerar – helheten havererar”. Vissa avsnitt är ömsint skrivna och man läser dem sakta och märker varje ord – som beskrivningen av kampen mellan pojkarna om att vara faderns – gubbens – favorit. Genom att visa sig handlingskraftig och kunna ta hand om djuren tror de sig vinna hans gunst, medan andra, särskilt de första avsnitten är rent bedrövliga, både för läsaren och innehållsmässigt. Mest supa, knulla, slåss.
Boken handlar om två syskonpar i en norrländsk by, där den nybyggda bron över älven är den gemensamma samlingspunkten. Systrarna Ida och Sanna och bröderna Kalle och Filip är i 12-15-årsåldern och har som huvudintresse att dricka sprit och röka cigaretter. De är inte femton år men röker och super utan måtta. Kalle började dricka när han var tolv. Förstör man inte hjärnan och andra organ för hela livet på detta sätt? De slår sönder de tomma spritflaskorna till skärvor och kastar sedan allt i floden.
Varifrån får de all sprit och öl och cigaretter?
Recensioner:
Tomas Löthman i Tidningen Kulturen: ”En ny norrlänsk berättarform”,
Nils Schwartz i Expressen ”Ett litterärt genombrott”,
Eva Johansson i SvD:”Bitarna fungerar – helheten havererar”,
Sofia Olsson i P1: ”Fumlig omtanke i nattsvart Hundarna”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar