Spådom

Magnus Dahlströms nya roman sägs vara en stor händelse. Hans bok" Spådom" är en roman på nästan 500 sidor, uppdelad i tre avdelningar. De handlar om tre män, tre tjänstemän i offentliga sektorn som tycks vara i början av sin karriär.
Magnus Dahlström, född 1963, var en av 1980-talets tongivande författare. Hans mycket våldsamma romaner kallades "skäckel". Spådom är hans första roman sedan 1995.
Jag lyckas med möda ta mig igenom den första delen och en bit in i den andra som handlar om en manlig polis och hans kvinnliga kollega.
Det tycks finnas ett samband, unga pojkar som fått oförklarliga, traumatiska skador i huvudet. Den första delen, Spådomen, handlar om en yngre läkare som inbillar sig, eller inte, att en man viskat i hans öra att han ska mördas. Han blir allt mer paranoid och letar överallt efter hot i sin vardag.
Andra beskriver boken som att "de tre ämbetsmännen drivs in i galenskap därför att de strukturer som bygger deras värld saknar möjlighet att hantera inre kriser och utbrott av irrationalitet". Eller som Jonas Thente skriver: "Det är som om Magnus Dahlström har velat undersöka klyftan mellan individ och samhälle, mellan den omänskliga rationalitet som måste driva det moderna samhället – och den bugg som den hopplöst mänskliga irrationaliteten utgör i systemet".
Detta ser inte jag. Boken ger mig egentligen ingenting alls och den hamnar efter 168 sidor i den välkända soptunnan. I likhet med t ex Kalle Dixelius "Toffs bok" och Michael Gimres debutbok: Ingen kommer till paradiset.

Recensioner:
Jonas Thente i DN: "Spådom",
Faban Kastner i Svd: "På gränsen till sammanbrott",
Nils Schwartz i Expressen :"Paranoia",
Jonna Fries i Tidningen Kulturen: "En bok som kväver och trollbinder",
Crister Enander i Helsingborgs Dagblad: "Ett ovanligt briljant misslyckande".