När jag äntligen ser den skenbart oändliga horisonten brytas av land. När jag inte längre behöver anstränga mig för att tro, för att hålla tvivlen borta, därför att nu vet jag. "Brev från en bruten horisont" beskriver hur man upplever detta. Det är en höjdpunkt i livet som man vill dela med sig av. Då skriver ensamseglaren William sina små lappar till sin älskade fru Angela och låter dem guppa iväg över havet mot Portsmouth. De kommer vilse i Nordsjön och och hamnar på en karg ö i Bohuslän där de fåtaliga invånarna genomgår en kollektiv frälsning då de tror sig ha fått budskap via havsvågorna direkt från Gud.
För andra kan det upplevas som driften att söka efter kunskap som förklarar sammanhangen vi upplever. När nollhypotesen - att jag aldrig kan nå land - kan förkastas. Då mothypotesen bekräftas av fakta. Det vetenskapliga sättet att betrakta och beskriva verkligheten på.
Brunell har ett poetiskt sätt att skriva med vackra, tankeväckande ord.
Men samtidigt är det en mycket läsareovänlig bok. Innehållet rör sig ständig fram och tillbaka både tidsmässigt och geografiskt. Man vet inte om det är nya personer som kommer till eller om de bara bytt namn.
Kanske handlar boken om ett lyckligt äktenskap som går i stå och slutar med en olycklig skilsmässa för två parter, maken och sonen, Per och Mika.
"Vissa berättelser lockar oss vilse, de har inget slut. De lämnar oss att irra omkring bäst vi kan. Intrigen blir otydlig, orden rinner mellan fingrarna" så säger författaren själv. Bäst är att läsa de olika avsnitten som noveller som står för sig själv, tänker jag, vissa, särskilt på slutet är helt underbara. Brunell har gåvan, utveckla den!
Recensioner: Kristian Ekenberg i Arbetarbladet: "Känslokonfetti för vinden",
Pia Röstell i Nya Värmlands tidningen: "Svindlande vacker berättelse",
Anna Johansson En bokcirkel för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar